En ny vecka av Emergenza-spelningar börjar snart på Klubben/Fryshuset. Publiken börjar strömma in i lokalen för att se kvällens upcoming band. Collegerock, indiepunk, glam, elektronisk rock och metal – ett axplock av vad kvällen har att erbjuda.
Leave The Sky Behind – vidare till semifinal Placering: 1 (86 röster)
Leave The Sky Behind bränner av vad de kallar elektronisk rock. Jag vill hävda att det finns en hel del metal-/hardcoreinfluenser bakom soundet och framtoningen. Det är ofta riktigt hård musik, med ett elektroniskt backtrack som fetar till ljudbilden. Orden ”Step It Up” står tejpade på baksidan av vardera stränginstrument – men det här bandet är redan samspelt och levererar riktigt bra.
Wreckless – vidare till semifinal Placering: 2 (82 röster)
Hårdrockande bandet Wreckless firar högtidligt sitt ettårsjubileum genom en spelning på Emergenza. Publiken firar glatt med, klappar och sjunger. Detta är dragig hårdrock levererad med mycket energi och inlevelse. De fem killarna i nitar, kedjor, pannband och skinnjackor röjer hejdlöst runt på scenen. Det gör inget om man krockar ibland – det är ju rock’n'roll.
Appatite – vidare till semifinal Placering: 3 (79 röster)
Appatite spelar rockmetal, med riviga rock’n'roll-riff, dist och hårda trummor. Det är hårdare än rock, men mer rocksvängigt än metal. ”Vi älskar er” ropar publiken – och Appatite verkar älska att spela för dem. Sologitarristen lirar vräkiga solon, ibland liggandes på knä vid scenkanten. ”Nu slår vi våra kroppar i varandra” uppmanar sångaren och åsyftar en moshpit. Publiken är inte sena att lyda.
Twinkle Fifteen – vidare till semifinal Placering: 4 (74 röster)
College-rockbandet Twinkle Fifteen hoppar upp och ner och ger oss stundtals melodisk, stundtals rockigt punkig musik. Här finns ingen brist på varken energi eller inlevelse. Publiken rycks med och rockar loss framme vid scenen. I vissa delar nästan rappar sångaren fram texten, vilket ger nya dimensioner till musiken. När sista låten slutar jublar och visslar åskådarna högljutt.
Blü – vidare till semifinal Placering: 5 (71 röster)
Blü spelar hård rock och röjer runt som tusan på scen. Jag tycker mig höra en del punkiga influenser i den skitiga framtoningen. Det här är argt och flödar av energi. Sångaren skriker för full hals och hoppar sig svettig. Sologitarristen bränner runt på scenen och interagerar mycket med publiken som sträcker sig efter hans gitarr. Hos hela bandet finns både känsla och attityd.
The Van Desh – Placering: 6 (65 röster)
The Van Desh visar upp rock av den äldre skolan. Ett tajt och rutinerat framträdande med mycket melodier, sköna gitarrsolon och synthkomp. Det här är ett band som kan sin grej och presenterar sitt material som om de aldrig gjort annat. Det är självsäkert, på ett sådant sätt att man lugnt kan njuta av musiken. För man vet att det kommer vara träffsäkert felfritt.
The Fragments – Placering: 7 (64 röster)
Indierockbandet The Fragments spelar själfull och egen musik. Basen är härligt funkig, gitarrerna ibland plöjiga ibland detaljerade. Bandet har en aura av samspelthet och stor gemensam energi. Musiken spänner från skört och känsligt till hårt fullt ös. Sångaren är inlevelsefull och har ett personligt vibrato. Han presenterar bandet som vore han en cirkusdirektör – och visst jublar publiken.
Puffra – Placering: 8 (62 röster)
Punkmetal kallar bandet Puffra sin musikstil. Under tiden jag lyssnar på dem inser jag att jag tycker benämningen passar bra. Det här är punk som stundtals låter metal, eller metalinfluerad punk om du så vill – allt levererat med en ‘fuck you’-attityd. Istället för att använda tekniska vokala effekter skriker sångaren i en megafon. När situationen kräver ännu skitigare sound alltså.
Ascend – Placering: 9 (53 röster)
Ascend är bandet som bränner av metal som är både hård och melodisk. Dubbelpedalerna dribblar argt, gurorna och basen lirar både röjigt och med melodiska undertoner. Sången är hårda skrik blandade med mjukare rensång. Ascend går ”all in” och levererar sitt material som en stark enhet. Och de gör det med både attityd och glädje.
Posh Vandals – Placering: 10 (51 röster)
Kvällens glamourpunk kommer från Posh Vandals. Detta är glammigt i både sound och scenuttryck. Här snackar vi scarfs i nitskärpen, ja scarfs lite överallt faktiskt. Sologitarristen river av riktigt bra solon med sin snygga ton, och bandet gör ett tajt framträdande med mycket glam i attityden – speciellt hos den inlevelsefulla sångaren och hos kompgitarristen.
Jolly Six – Placering: 11 (45 röster)
Jolly Six ger oss indiepunk på svenska. De har en riktigt hård framtoning, med pumpande gitarrackord och framåtdrivande dubbelpedalrytmer. Basgångarna är riktigt snygga och sången och texten uttrycksfull. Alla fyra killarna är totalt inne i musiken och framträdandet: de ger allt de har – och lite till. Det gör publikupplevelsen stark.
Leave The Sky Behind backstagevideo
Kvällens band har nu gjort sina Emergenza-spelningar för denna gång, men Emergenza-veckan har bara börjat! Redan imorgon (fre 27 jan) och på söndag (29 jan) river vi av två festivalkvällar till – varför sluta när man har roligt?
Leave The Sky Behind bränner av vad de kallar elektronisk rock. Jag vill hävda att det finns en hel del metal-/hardcoreinfluenser bakom soundet och framtoningen. Det är ofta riktigt hård musik, med ett elektroniskt backtrack som fetar till ljudbilden. Orden ”Step It Up” står tejpade på baksidan av vardera stränginstrument – men det här bandet är redan samspelt och levererar riktigt bra.
Hårdrockande bandet Wreckless firar högtidligt sitt ettårsjubileum genom en spelning på Emergenza. Publiken firar glatt med, klappar och sjunger. Detta är dragig hårdrock levererad med mycket energi och inlevelse. De fem killarna i nitar, kedjor, pannband och skinnjackor röjer hejdlöst runt på scenen. Det gör inget om man krockar ibland – det är ju rock’n'roll.
Appatite spelar rockmetal, med riviga rock’n'roll-riff, dist och hårda trummor. Det är hårdare än rock, men mer rocksvängigt än metal. ”Vi älskar er” ropar publiken – och Appatite verkar älska att spela för dem. Sologitarristen lirar vräkiga solon, ibland liggandes på knä vid scenkanten. ”Nu slår vi våra kroppar i varandra” uppmanar sångaren och åsyftar en moshpit. Publiken är inte sena att lyda.
College-rockbandet Twinkle Fifteen hoppar upp och ner och ger oss stundtals melodisk, stundtals rockigt punkig musik. Här finns ingen brist på varken energi eller inlevelse. Publiken rycks med och rockar loss framme vid scenen. I vissa delar nästan rappar sångaren fram texten, vilket ger nya dimensioner till musiken. När sista låten slutar jublar och visslar åskådarna högljutt.
Blü spelar hård rock och röjer runt som tusan på scen. Jag tycker mig höra en del punkiga influenser i den skitiga framtoningen. Det här är argt och flödar av energi. Sångaren skriker för full hals och hoppar sig svettig. Sologitarristen bränner runt på scenen och interagerar mycket med publiken som sträcker sig efter hans gitarr. Hos hela bandet finns både känsla och attityd.
The Van Desh visar upp rock av den äldre skolan. Ett tajt och rutinerat framträdande med mycket melodier, sköna gitarrsolon och synthkomp. Det här är ett band som kan sin grej och presenterar sitt material som om de aldrig gjort annat. Det är självsäkert, på ett sådant sätt att man lugnt kan njuta av musiken. För man vet att det kommer vara träffsäkert felfritt.
Indierockbandet The Fragments spelar själfull och egen musik. Basen är härligt funkig, gitarrerna ibland plöjiga ibland detaljerade. Bandet har en aura av samspelthet och stor gemensam energi. Musiken spänner från skört och känsligt till hårt fullt ös. Sångaren är inlevelsefull och har ett personligt vibrato. Han presenterar bandet som vore han en cirkusdirektör – och visst jublar publiken.
Punkmetal kallar bandet Puffra sin musikstil. Under tiden jag lyssnar på dem inser jag att jag tycker benämningen passar bra. Det här är punk som stundtals låter metal, eller metalinfluerad punk om du så vill – allt levererat med en ‘fuck you’-attityd. Istället för att använda tekniska vokala effekter skriker sångaren i en megafon. När situationen kräver ännu skitigare sound alltså.
Ascend är bandet som bränner av metal som är både hård och melodisk. Dubbelpedalerna dribblar argt, gurorna och basen lirar både röjigt och med melodiska undertoner. Sången är hårda skrik blandade med mjukare rensång. Ascend går ”all in” och levererar sitt material som en stark enhet. Och de gör det med både attityd och glädje.
Kvällens glamourpunk kommer från Posh Vandals. Detta är glammigt i både sound och scenuttryck. Här snackar vi scarfs i nitskärpen, ja scarfs lite överallt faktiskt. Sologitarristen river av riktigt bra solon med sin snygga ton, och bandet gör ett tajt framträdande med mycket glam i attityden – speciellt hos den inlevelsefulla sångaren och hos kompgitarristen.
Jolly Six ger oss indiepunk på svenska. De har en riktigt hård framtoning, med pumpande gitarrackord och framåtdrivande dubbelpedalrytmer. Basgångarna är riktigt snygga och sången och texten uttrycksfull. Alla fyra killarna är totalt inne i musiken och framträdandet: de ger allt de har – och lite till. Det gör publikupplevelsen stark.
0 Comments / Leave a comment or question